Enigheten

Nedanstående artikel är skriven av Klas Eklund och återfinns i föglöboken del II som utkom 1988. Klas beskriver de olika epokerna av Enigheten - I såväl örlog som fred, som bondehemman, gästgiveri och tingsgård från 1500-talet till nutid

Enigheten

Tingsplats och gästgivargård i Degerby

Det är knappast en tillfällighet att Föglö för första gången omnämns i en segelledsbeskrivning. Det är nämligen helt klarlagt att sjöförbindelserna mellan vad vi idag nämner Sverige och Finland gått via Åland och genom dess södra skärgård. Att denna sjö- led redan mycket tidigt gick genom Föglö är obestridligt - därom vittnar gravlämningar från brons- och järnåldern på ömse sidor om leden - men några bevarade skriftliga uppgifter om hur denna segelled gick har vi tyvärr icke. Det är först kring sekelskiftet 1400-1500 som vi träffar på antydningar om sträckningen. Ar 1508 anhåller nämligen hövitsmannen på Kastelholm om besked av herr Svante Nilsson om han på sin återresa från Åbo kommer att passera Kastelholm eller Spetalsund. Vi har många andra bevis på att segelleden under medeltiden gick via Föglö och Degerby. Snart framstod också med all säkerhet behov av viss service, speciellt då omständigheterna gjorde att hamnarna vid Flisö och Degerby ofta blev samlingspunkter i väntan på tjänligt väder för färd över havet. Degerbys tidigaste öden känner man föga till. Fast bebyggelse uppstod någon gång på 1100- eller 1200-talet. Den största bosättningen skedde då med rätt stor säkerhet på höjderna vid Byvikens botten. Där kunde man leva något så när skyddad för plundrande sjöfarare, som använde sig av den stora segelleden. Här fanns också goda hamnmöjligheter. I och med Hansans tillkomst följde lugnare tider. Nya marker upp- odlades. Det blev längre till åkrarna och tanken på utflyttning närmare segelleden blev aktuell. Denna utflyttning var på 1400-talet, kanske redan tidigare, till en del slutförd. Jordeböckerna under 1500-talets första hälft upptar fem hemman i byn. I silver- skatteregistret från år 1571 anges att alla dessa "woro wtplottade af krixfolck". Från slutet av 1500-talet är hemmanens antal sex och bildar då tvenne bydelar, Uppbyn och Nederbyn. I sistnämnda bydel återfanns hemmanen Utgård, Utjord och Enigheten. Hemmanen slogs samman till en "rök" - skatteenhet - och benämns Utgårdshemmanen, gästgivarhemmanen eller Degerby gård. Under tronstriderna mellan hertig Karl och kung Sigismund på tröskeln till 1600-talet härjades Degerby och låg liksom storadelar av Föglö öde. Ar 1624 finns anteckningar om att heijdridaren (jägmästaren) Gustaf Hansson Winberg tillsammans med en bonde upptog samtliga sex hemman i byn av öde. Hansson Winberg övertog de tre hemmanen i Nederbyn och bosatte sig på den tomt, där "Enigheten" idag står. Skatte- och besittningsrätt till hemmanen fick han medelst brev av den 10 maj 1625 från kung Gustaf Adolf. Detta bekräftades ytterligare av drottning Christina den 26 maj 1640. Av handlingarna framgår att han också bedrev gästgivarrörelse.
Mf. F la Topografica Aland.
Copiebok för Aland.
Wij Gustaf Adolf medh Gudz Nåde h. Giöre witterligit att efter dedh Degerby wårt och Cronones hemman på Degerö uppå Alandh nu uti en långh tidh hafwer öde legat, så att wij och Kronan Uthi 30 åhr ingen nytta deraf haftt hafwa och wij geenaste att samma gårdar igien måtte bygges och optagas, der före hafwer wij her medh undt och efterlåtit såsom wii och her medh unne och efterlåta wår tienare och heideridere på bete. Ållandh Giöstaf Hansson att han skalloch måå Optaga 3 af samma hemman och der på niuta Sex åhrs Friheet för alle Uthlagor både wiste och owiste, såsom och sedan niuta och behålla dem för sigh och sine arfwingar Under skatt och skattehemmans rättigheet för dhe Uthlagor der af gå kunna, huilcke honom i hans Lönn och bestälningh skola afrächnas, han skalloch der bordewedh ware förtänkt att förskafwe Aboor på dheandre 3 hemman Uti samma bij huilcka Uti lika måtto skola njuta Sex åhrs Friheet på alle Uthlagorne, förbiuda fördenskul her medh wårt Cammarrådh, ståthålleer Befalningzmän och Arrendatorer att dhe icke giöre bete. Giöstaf Hanssons her emot i någon måtta, der alle hafwa sigh att efterrätta. Datum stokholm den 10 Maii Ahr 1625.
Gustafus Adolphus
I december 1608 hade Karl IX påbjudit att på Spetalholmen stugor skulle uppsättas för sjuka och att
Enigheten 1920-talet

Enigheten på 1920-talet

där skulle finnas tillräckligt av spannmål och andra fatalie persedlar. Vattnet kring Degerby kallades då Spetalsund och som ovan angetts omtalas det redan 1508. Att detta vatten fått sitt namn efter ett närbeläget hospital är högst troligt. Detta i sin tur tyder på att härtidigt åtminstone på 1400-talet, kanske redan på 1300-talet funnits en servicepunkt- ett hospital eller gästgiveri både för sjuka och för resande färdmän längs segelleden. Det ligger nära tillhands att anta att Gustaf Winbergs gästgiveri var resultatet av hertig Karls påbud. Någon anläggning på våra dagars Spetalholm har knappast funnits. Sagda holme hette fram till slutet av 1700-talet Galgholm och gör det ännu på de nyaste sjökorten, liksom Spetalsund. Inget tyder på att Gustaf Hansson var länsman. Tingen hölls under 1600-talets första del dels i Granboda dels i Frisö. Vid ett ting omnämns Stefan Hansson som länsman, och till denna kan eventuellt Gustaf Hansson haft anknytning. Han avled i början av 1650-talet. Önkan gifte om sig med tidigare lagläsaren Jon Ifwarson, som vid tinget 1657 anhöll om bekräftelse av de tre hemmanen. Rätten avgav följande utslag:
"Framtredde fördetta Lagläsaren Jon Ifuersson begärandes Rttns sanferdige Attest om dhet hemmanets der j degerby beskaffenheet som hans hustru effter sin förre mann Sahl. Gustaf Hansson Wijnberg Under Freises frijheet i hennes Lijfstjdh att niuta och besittia af Kongl.Mt. allernådighe bekrefftet (?) är, och fordom hafuer warit 3 Mantaal görande tillsammans 270 mkr Jordh; Om huilket ährende des 12 Eedswerne j Nembden sadhe, sampt heele Soknens allmoge eenhälleligen witnade, at der bmte hemman återskulle medh tjden i 3 Mantal blifwa fördelt Wore omögeligit dem alle serjskildt att bebyggia, och göra der af 3 åthskillige under, effter som der och fordom för sine ringa tillånger schull äre öde och af hyste Wordne, j anseende at Enges bordet är ganska ringa och obeläget, och alle 3 hemanets Uthsäde, sig inthet bestjger öfuer 6 Cr. Altså af Nembdenoch samptlige Sochnens almoge Witnat och betijget är. Testare."
Ifwarson var både länsman och gästgivare och tar upp ett hemman av öde, som tidigare bebotts av Mats Olsson och som legat öde i två år. Han försvinner från Degerby i början av 1670-talet förmodligen i samband med hustruns frånfälle. Ifwarson efterträddes av Johan Gustafsson både som länsman och gästgivare. Han var son till Gustaf Hansson Winberg. Det hemman som Ifwarson upptagit av öde lämnades obebrukat och överläts 1682 till amiralskan Bergenstierna på Haddnäs. Johan Gustafsson verkar ha varit energisk både som länsman och gästgivare. Utöver hemmanet, som var hälf- ten av byn, hävdar han också Klåfskär och Långskär, vilka då var allmänningar. Vid tinget 1680 hemställer han att grannarna skulle hjälpa till att gräva upp diket, som gick alldeles förbi länsmansgården och i vilket vattnet från alla deras åkrar rann ut till sjön. Men någon framgång hade han inte inför rätten. Han utverkade 1687 fullmakt av landshövdingen att hans måg Per Persson skulle efterträda honom som länsman. Det gjorde han i början av 1690-talet. Per Persson bevakade väl sina rättigheter och kom därför ofta i delo med sina grannar. År 1694 tvistade han om betesmarker och holmar. Ett år senare hade han stämt in "samteliga Föglö boer och sochne Männerna härsammanstädes" för att de icke efter gammal vana hade uppehållit och reparerat den stora sjöbron, som ligger vid stranden nedanför hans gård. Han framhöll att bron var omistelig, då den låg invid farvattnet och betjänade resande ifrån åtskilliga orter. Ensam mäktade han inte uppehålla bron. Häradsrätten delade hans uppfattning och ansåg det skäligt att socknen liksom tidigare vidmakthåller denna bro. Per Persson dog redan 1696. Men dessförinnan hade han anhållit om att hemmanen skulle övergå i hans besittning. Örendet kom till behandling i häradsrätten året efter hans död. Rätten noterade att Kungl. Majest. hade beviljat Per Persson och "dess hustru, Barn och efterkommande Arfwingar een rolig - och oturberat Skatte - och Besittningsrätt på ofwenbete, Trenne hemman så länge dhe åhrligen richtigt ehrläggia dhe där afgående Utlagerne". Häradsrätten vågade dock ödmjukast vara av annan uppfattning. I ett långt och detaljerat utlåtande framhåller den betydelsen av att detta hemman tilldelas länsmannen för vilken "then war omis- teJig wedh den Allmänna och stora genomfarten ifrån Riga, Refwa!, Norwen, Fin- och Ryssland etc."

Anders Ekerooths 30-åriga era

Ljuskrona

Anders Ekeroths donation till föglö kyrka. Foto: Johan Franzén.

Tillträdande länsmannen Anders Ekerooth från Snaflunda socken i Närke, löste problemen kring hemmanet på ett snabbt och praktiskt sätt. Han giftesig med änkan Christin och fick med henne sju barn i rask följd. Ar 1703 förärar makarna Föglö kyrka en åttapipig ljuskrona av mässing. Med denna gåva, så berättar traditionen ännu idag, skulle Ekerooth ha friköpt sig från skyldigheten att tjära kyrktaket. Därtill blev man ålagd om hustrun inom ett år nedkom tvenne gånger. Förteckningen över födda i för- samlingen ger inte något belägg för detta. Makarna klarade den magiska gränsen även om det mången gång var nära.. När Ekerooth våren 1704 återvände från en resa till Stockholm fann han att pengar försvunnit ur en kista, som han förvarade i en av bodarna. Han såg också hur tjuvarna kommit in och misstänkte genast sin granne Mats Erichsson, som tidigare straffats för stöld och snatteri. Det framgick snart att misstankarna var befogade och att hela famil- jen, hustru och två söner "i rådh och dådh" förutom reda pengar även upprepade gånger stulit hö och halm ur länsmannens ria och lada. Hustrun Anna beklagade "med Suck och ångest så wähl sin egen som sin mans och barns ofärd". De stulna peng- arna hade använts till familjens uppehälle, bortbetalning av skulder och även till "Öhl, Toback och Brännvijn" Domen blev hårdast tänkbara. Hela familjen dömdes till döden. Domen fann häradsrätten skälig.
Hamnen vid den stora segelleden.

Hamnen vid den stora segelleden.

En av Ekerooths första åtgärder som gästgivare var att utverka häradsrättens beslut om att "Björsboda-Degerbij-Granboda och Kalsöö -åboer" skulle anskaffa en god och välhållen förselbåt för att placeras vid länsmans- och gästgivargården i Degerby. Det var angeläget att resande i "denna Oprurs tijden" snabbt kunde fortskaffas. Något år senare var tingsvägen från länsmansgården till Byvik aktuell. Allmogen förpliktades "medhsamnad hand" (gemensamt) underhålla vägen. Bekymmer hade Ekerooth under hela sin gästgivartid med den olovliga öl- och brännvinsförsäljningen som florerade i hela socknen, t.o.m. på kyrkbacken. Han åberopade bestämmelserna t gästgivarförordningen, i vilken det stadgades att sådan försäljning ickefick förekomma närmare än två mil från gästgiveriet.År 1706 klagar han att det inte fanns tillräckligt med utrymmen för resande och tingsmenighet och hänvisade tillläget invid en stor skeppsled. Allmogen kunde inte neka till att det förhöll sig så som länsmannen relaterade men beklagade "att ingen skog här i socknen är att tillgå till sådant timmers framskaffande" men lovade dela kostnaderna bland hemmanen om Ekerooth skulle omhän- derha byggandet. År 1709 ingick han nytt äktenskap med Catharina Mansnera, som var dotter till kyr- koherden i Kumlinge Isaacus Mansnerus, och fick ytterligare fyra barn av vilka sonen Wilhelm skulle efterträda honom. Redan vid denna tid låg ofreden i luften och makar- na skyndade sig att upprätta ett Testamentum Reciprocum med detaljerade bestäm- melser hur kvarlåtenskapen skulle fördelas. Åtgärden var motiverad. Ryssarna invade- rade Åland 1714 och befolkningen i ämnade brådstörtat hembygden och återvände först 1721 - "återkomst åhret efter half åttonde åhrs flyktandet". De fann byggnaderna i Degerby så svårt förstörda att de icke kunde tjäna dubbla syften, dels som gästgiveri, dels som länsmansgård. Ekerooth slog sig ner i Flisö och tar där upp lotshemmanet av öde. Hemmanet, vid vilket fienden haft sin flotta, var alldeles "avbränt så till huus som skoug och gärdesgiårdar". Samtidigt som han bodde på Flisö, där också tingen hölls ända fram till 1733, bedrev han gästgiverirörelsen i Degerby och yrkade 1726 under hänvisning till rättens beslut av år 1706 på allmogens skyldighet att bygga till gästgiveriet. Nu lovar allmogen näver och bräder och andel i arbetskostnaderna om timret får tagas från hemmanets skog. Skötseln av gästgiveriet överlät han i medlet av 1720-talet till sin svåger, förra häradsskrivaren DanieJ Mansnerus, som emellertid, vilket snart framgick, var föga lämpad för uppdraget. Allmogen var uppenbart missnöjd med skötseln och vid tinget 1730 behandlades ett allmänt besvär från sockenborna, i vilket man också efterfrågade huruvida Mansnerus hade fullmakt för gästgivarsysslan. En av nämndemännen framhöll bl.a., att då han en gång köpt öl fick han "slätt dricka". Mansnerus kunde uppvisa landshövdingens fullmakt av den 6 juni 1730över att han och hans syster, nyss avlidne länsmannens änka, Catharina Mansnera, "begge skulle wara Giestgifware tillsammans wed Degerbij och hålla war sin wecka". Rätten fann dock orsak att uppmana krögarna att hålla god traktering. Uppmaningen klingade emellertid för döva öron. Misshälligheterna fortsatte och allmogens missnöje växte ånyo. Vid tinget 1740 framhölls "at hwarken de resande eller de som här vid tingettijd eftter annan warit, kunnat af honom få til kiöpt hwarken mat eller dricka, icke heller de som någorstädes resa welat med nödige båtar och skiuts forthulpne blifwit". Efter andra märkliga vittnesmål fann rätten det nödvändigt att söka en annan gästgivare. Till sådan "ad interim" utsågs arrendatorn Johan Petter Råbock. ¬† Länsman Anders Ekerooth dog 1729 hastigt utanför kyrkan efter avslutad gudstjänst. Under 33 år hade han varit synnerligen aktiv i socknen både som länsman och gästgivare. Han var dessutom brofogde, skallfogde och under senare år också lotsuppsyningsman. Bouppteckningen, som finns bevarad, upptar en hel del tillgångar, som fördelas mellan arvingarna.Vid arvsskriftet föreslogs att de tre hemmanen i Degerby skulle tillfalla sonen Wilhelm och änkan Catarina. Mot detta opponerade sig kapellanen i Wårdö, Anders Flodin, som var gift med Ekerooths dotter. Efter handläggning vid flera ting enades man om förlikning, enligt vilken Flodins hustru fick hälften av hemmanet. Sonen Wilhelm efterträdde sin fader som länsman, endast 18 år gammal. Det blev därför nödvändigt att utse förmyndare för honom. Den otacksamma uppgiften anförtroddes kyrkoherdarna i Lemland och Saltvik, Paul Mansnerus, respektive Mathias Grunerus. Wilhelm Ekerooth ställs upprepade gånger inför rätta för tjänstefel. Han hade dålig ekonomi och trassel med sitt kärleksliv. Han skiljdes från tjänsten 1746 och något år senare dömdes han efter lång rättegång till skillnad i äktenskapet. För samrÖre med den "tredubbla konan Wahlborg" m.fl. fick han plikta med höga böter och förlorade samtidigt sin halva giftorätt i hemmanet. Ny länsman blev 1747 förravskedade sergeanten Petter Ljungberg, gift med Anders Ekerooths dotter Elisabeth. Flodin överlät förvaltningen av sin hustrus andel i hemmanen genom muntligt - visserligen omstritt - avtal till landbonden Erik Erson. Den andra delen arrenderades av tillförordnade gästgivaren Johan Petter Råbock. De hade synnerligen svårt att komma överens och träffades ofta i olika angelägenheter inför häradsrätten. Råbock sökte gräl med föglöbor i gemen men var också aktiv och framgångsrik. Han kom till Föglö som bysmed men avancerade till bl.a. lotsuppsyningsman. Sådant var läget på gäst- givarhemmanen, då fienden år 1741 ånyo uppenbarade sig i segellederna. En del av¬†föglöborna lämnade hembygden, men de flesta återvände i allmänhet efter en kort tids bortavaro. Fienden uppträdde denna gång skonsammare än under den stora flyk- ten. Men gårdarna invid segelleden brändes och plundrades. Detta gällde speciellt byggnaderna på länsmans och gästgivargården. Efter freden 1743 satte återuppbyggnadsarbetet snabbt i gång. Allmogen uppförde med stock från krono- hemmanet en ny tingsbyggnad omfattande en sal, tre kamrar och kök. Hit flyttade Anders Flodin - son till Wårdökapellanen - och likaså sergeanten Petter Ljungberg.

Gästgivarrörelsen fortsätter

Anders Flodin blev utnämnd till gästgivare i Degerby av landshövdingen den 23 februari 1745. Han träffade med sergeanten Petter Ljungberg "en skriftlig afhandling them emellan om gästgifveriets samfäldts idkande". Med detta fortsatte gästgiverirörelsen i Degerby, som redan pågått i drygt 100 år, och skulle fortgå ytterligare i 150 år. Den 23 juli 1745 uppsattes ett syneinstrument "öfver den förstöring ock skada som fienden vid sidsta ryska öfwverwäldet tilskyndat the under en Rök sammanslagna ock före besagde wälde i godt stånd warande Krono-Gästgifvare Hemman No 1, 2 ock 3 i Degerby och Föglö socken sqm tillsammans består av 11/2 manthal 270 jordemarker". Innehavarna anhöll om nödiga frihetsår för hemmanets iståndsättande. Anders Flodin blev utnämnd tillgästgivare i Degerby av landshövdingen den 23 februari 1745. Han träffade med sergeanten Petter Ljungberg "en skriftlig afhandling them emellan om gästgifveriets samfäldts idkande". Med detta fortsatte gästgiverirörelsen i Degerby, som redan pågått i drygt 100 år, och skulle fortgå ytterligare i 150 år. Den 23 juli 1745 uppsattes ett syneinstrument "öfver den förstöring ock skada som fienden vid sidsta ryska öfwverwäldet tilskyndat the under en Rök sammanslagna ock före besagde wälde i godt stånd warande Krono-Gästgifvare Hemman No 1, 2 ock 3 i Degerby och Föglö socken sqm tillsammans består av 11/2 manthal 270 jordemarker". Innehavarna anhöll om nödiga frihetsår för hemmanets iståndsättande. Rätten fann att "Kronohemmanen efter fiendens ruinerande till Huus, jord, Skog och Mark och timret fiärran ifrån skall kiöpas ock förskaffas hafva bristfällighet till 1760 Daler ock 12 öre Kopparmynt. Pröfves thesse hemman betarfva 8 Åhrs frihet beräknat från 1744 till ock med 1751". Vid samma ting tillerkändes de tre hemmanen i Uppbyn liknande skattefrihet då fienden uppbränt all Degerby skog. Bönderna i Stentorpa och Granboda fick skattefrihet till 1750 respektive 1748. Granboda fick skattefrihet till 1750 respektive 1748. Samarbetet mellan de båda gästgivarkumpanerna synes till en början ha gått utan större svårigheter. Vid tinget 1748 tilldelades bägge en "Salu Minutering" av brännvin om 30 kannor (1 kanna = 2,6 liter), var, vilket redan efter 2 år höjdes till 64 kannor "i anseende till segelleden som går förbi". Vid samma ting tilldelades änkan Mansnera i Flisö 32 kannor "änskönt inga ting eller stämmor hållas hos henne". Matts Erson i Bråttö bedömdes ha åtgång för 40 kannor. Fjärde dag pingst 1750 drabbades emellertid gästgivarna av ett tungt slag. I hårt väder ödelade en eldsvåda hela tings- och gästgivaranläggningen. Elden spred sig så snabbt att de med "största svårighet kunnat rädda hustru och barn och litet av lösegendom". De sökte brandstod både för tingsbyggnaden och övriga hus. Allmogen motsatte sig kraftigt utbetalande av ersättning för tingsbyggnaden,vilken den själv hade byggt opp, men väl för cannan egendom. Ljungberg erhöll för tvenne "stufwor" och annan egendom enligt redovisningsinstrument 150 daler kopparmynt. Samma belopp erlades till Flodin för en "stufwa och boda" samt annan egendom. Det förefaller som om de båda gästgivarna nu beträffande boendet skilt på sig. Pet- ter Ljungberg hade 1747 blivit länsman och redan två år efter branden hade han upp- fört åt sig en ny byggnad, vilken kung Adolf Fredrik besökte vid ett kort uppehåll i Degerby 1752 på sin resa till Helsingfors. Men snart började dock samarbetet att kärva till sig. Ljungberg hade ju blivit myndighetsperson och som sådan påtalade han Flodin i "thennes skyldighet i iakttagande med öhl och brännvinsförsäljande til the resandes behof". Detta tålde Inte Flodin och¬†började ett rejält slagsmål på den våta tingsgården, vilket livligt beskrevs av närvarande vittnen vid efterföljande rättegång. Flodin dömdes för blodvite till böter och dessutom att erlägga rättegångskostnaderna. Anders Flodin förefaller ha varit en orolig person, som flitigt reste till Stockholm, där brodern Petter verkade som klensmed. Han kom därför ofta att vara borta från hemmet och försummade därigenom synbarligen sin syssla som gästgivare. Vid tinget 1756 anfördes nämligen klagomål över skötseln av gästgiveriet, bl.a. skulle vanligt spisöl ha sålts som öl. Länsman Ljungberg hade som bevis inlämnat en skriftlig redogörelse av löjtnanten vid Kongl Amiralitetet Carl Johan Gete av följande lydelse:
"Upå begäran lämnas detta Kronolänsmannen wählaktad Herr Petter ljungberg til bevis at då jag förlidne 30 april efter höga wederbörandes ordres hitkom at åtaga commendo öfwer Herr Comend: Capitain Tersmedens Båtsmans compagnie som til fästningsbyggandet på Kronoborg blifvit beordrade och sig här församlade ock sedan af mig blifwa dit upförda har den här priviligerade gästgifvaren intet allenast själv warit abcent utan ock lämnat gästgifveriet öde och tomt at warken jag eller manskapet härstädes kunnat erhålla det ringaste af lifsuppehällen som vid ett sådant möte warit erforderligt; hwilket således lämnades wederbörande til underrättelse ock hemställande huruwida sådant förhållande kan swara emot then afsikt til wilket desse gästgifwerier til resandes behof blifwit inrättade ock om inte berörde gästgifware därföre borde näpst tildelas".
Flodin förnekade att han skulle ha misskött sitt uppdrag som gästgivare och ville å sin sida få avtalet om gemensam skötsel av gästgiveriet uppbrutet. Detta lyckades dock icke, utan Flodin förmanades att bättre handha sitt uppdrag som gästgivare. Han förefaller att ha rättat sig därefter. När domaren på tinget 1761 hörde sig för hur Flodin skött sin syssla, svarade allmogen "at mot honom nu icke något klagomål försports". Anders Flodin drunknade på en av sina många resor till Stockholm år 1768 och efter- lämnade änkan Eva Maria (Landtman) i ömkliga förhållanden. "Fördjupad uti en gäld til Kongl Majt och Kronan then jag icke ser mig i stånd at någonsin betala" anhöll hon om skydd för en utmätning som skulle störta henne i största nöd och olycka. En sida av Eva Marias klagoskrift återges nedan i faximil. I modern tryckstil är den av följande lydelse:
"Hwad som egenteligen förordsakat en så stor oförmögenhet är att min afledne man efter senare fiyckten detta hemman af öde uptagit och till hälften bebygt at ej långt derefter de Hus som han med drygaste känning och kåstnad upbygt, tillika med all wår öfriga Egendom genom wådeld gått förlorad; och änteln at wi uti senare åren förlorat twänne Hästar twänne Koor en oxje och en Qwiga utom små boskap den jag ej så noga kan specificera, och om hwilket mina Grannar kunna intyga at så i sanning är.
Herr Härads Höfdingen och den Högtvärderade Härads Rätten lär således gunstigt finna det icke en mindre försiktig Hushållning utan olyckshändelser som ej kunnat förebyggas, ordsakat en sådan gäld. Då husen flera gånger skola upbyggas och dragare samt kreatur anskaffas har sådant måst ske för lånta penningar utan at wi efter den öfwergångne wådelden bekommit någon brandstod och wad wi uti senare tider kunna förwärfwa har måst för sådana penninge Lån antingen pantsättas eller ock bortselgas".
Hon uttaladeförhoppningen att utmätningen skulle hävas och anhöll ödmjukast att Häradsrätten skulle av kronoresten avskriva ett sådant belopp som skulle vara motive- rat av de olyckor som drabbat henne. Rätten bevektes av Eva Marias böneskrift och fö- reslog en nedsättning med hälften eller med 175 daler silvermynt.

En ny era för gästgiveriet under Anders Johan Flodin och Johannes¬†Mumsberg

Medan allmogen ännu var församlad vid 1770års ting, upplästes en av landshövdings- ämbetet utfärdad fullmakt för sonen And. Johan Flodin att vara gästgivare i Degerby. Ett år senare uppgjordes ett avtal mellan medgästgivaren Petter Ljungberg och hans måg Johan Mumsberg (gift med dottern Catarina). Johan Mumsberg skulle överta skötseln av hemmanen No 2 och 3. Samtidigt överlämnades "bedrifwandet af gäst- gifveri och krogfriheten" mot i avtalet fastställda förmåner. Det fortsätter "och som jag Petter Ljungberg föregående kontrakt gjort äfven i den afsikt at få min käre måg efter mitt dödeliga frånfälle till min efterträdare i sysslan utsedd". Rätt snart finner vi också Johan Mumsberg först som vice länsman och vid slutet av 1780-talet som ordinarie. I det fortsatta samarbetet som gästgivare, vilket förefaller ha förflutit betydligt lugnare än det tidigare, är det Mumsberg somagerar utåt. Förhållandet till grannarna i Uppbyn är däremot långtifrån gott. I kontroverserna byborna emellan förblir Flodin i bak- grunden. Vid de ofta förekommande tingsärendena förenar han sig enbart med Mumsbergs klagomål. Såsom tidigare framgått fanns i Flisö ett utskänkningsställe, som dittills hade fört en tynande tillvaro, ja, kanske t.o.m. helt upphört. Flisöbergs lotsplats hade redan i flera år funnits till och många förtyg ankrade i hamnen. Detta bidrog till att man efterlyste möjligheter att där kunna tillhandla sig brännvin och andra nödiga varor. Dåvarande innehavaren av Flisö gård tog tillfället i akt och påbörjade en verksamhet som snart ut- vidgades till att bli en konkurrent till gästgiveriet i Degerby. Mumsberg och Flodin fann därför anledning att år 1771 dra saken inför rätta och ville ha uträtt "huruvida Flisö hemman igenom särskilte Privilegier eller andra skäl hade rättighet att hålla Krogerie". På landshövdingens uppdrag hade en utredare tillsatts, som för sin del fann det nyttigt och nödigt att å Flisö finge försäljas allehanda varor till föda och förfriskning för sjöfarande. Det hände nämligen allt oftare att fartygen ankrade där för motvind. Herr Johan Rönnholm, företrädde fru Ekerooth och inlämnade till rätten flere intyg från i hamnen då liggande fartyg. Ett återges nedan.
"För resandes begifvenhet som och för det lotsplatsen är vid Flisöberg och ej vid Degerby fordras att mat och dricka blifver hållna vid förstnämnda stället eller F1isöberg hälst de flesta sjöfarande ej utan lång tidsutdräkt och många besfärligheter kan förskaffa något uppehälle från Degerby gästgivargård. Hvilket intygas av Krono jakten Camilla till ankars vid Flisöbergs redd den 21 augusti 1770. J Silverskog"
Rätten fann det också skäligt att krog skulle finnas i Flisö. Och det fanns säkert. ut- rymme för sådan verksamhet på två ställen invid den stora farleden. Senare hälften av 1700-talet betecknar trots att Sverige var inbegripet i krig ett ekonomiskt uppsving för landet och speciellt för landets östra delar. Stapeltvånget upphävdes och kustallmo- gen erhöllo inskränkt rätt att i egna skutor forsla sina produkter vart som helst inom ri- ket. Det blev en uppblomstringens tid för sjöfarten och detta satte sina spår på Deger- by och förresten på hela Föglöbygden.
Det var en livlig sjöfart längs farlederna. Ja t.o.m. så livlig att den kom att inkräkta på Degerbybornas
Boskapen förs till betesholmarna Boskapen förs till betesholmarna
livsvillkor. Vid tinget 1771 klagade gästgivarna jämte övriga bönder i byn över de sjöfarandes framfart både till lands och till sjöss. Nötskogen, för vilken de var skattlagda, var helt "ruinerad och uthuggen" av sjöfarande och på slåttesholmarna Gripö, Skråvsö och Hässlö var slåtter omöjlig. Holmarna kunde blott användas till¬†bete sent på hösten.
Strömmingsfångsten gälas Strömmingsfångsten gälas
Fjällfiske och strömmingsvarpen kunde inte nyttjas. Fartygen seglade nämligen över dem eller också ankrade de där och förhindrade allt fiske. Degerbyborna framhöll att deras fjäll- och strömmingsfiske i forna tider varit ganska fördelaktigt, att nötskogen varit mycket bärande och att de fått vidpass 1/4 av sitt hö från berörda holmar. Häradsrätten fann de klagandes skäl vara av den beskaffenheten att de voro berättigade till någon minskning uti sina årliga utlagor. För övrigt blev nyttjandet av dessa holmar en återkommande orsak för Uppbyns bönder att träffa gästgivarbönderna på tingsstället. Orsakerna. var varierande från våldbete tilf nötplockning.
Enigheten bröllopssmyckad

Enigheten bröllopssmyckad

P嬆hemlandet var det återigen rådragning, vägrätt, diken, gärdesgårdar, oringade svin m.m.¬†Gästgivarhemmanen skattelades som en enhet 1773. Vid denna beaktades att "åboerne lida mycket förfång å så wäl Mulbete som skog och Höslåtter". Fisket kunde knappast ge vad som fordras till "näver och annat som vid byggnader erfordras". Där- emot är anmärkningsvärt att enheten betalade sälskatt, visserligen ringa sådan 1/4 lispund¬†(1 lispund = 8,5 kg)¬†späck. Man kunde enligt uppgift skjuta 1-2 sälar årligen i holmarna. Det tog synbarligen tid, innan alla hunnit anpassa sig till de nya ägoförhållandena. Gästgi- varparten Mumsberg förefaller att ofta ha sökt strid. Bland uppborna var det skallfog- den Fogelström på hemmanet No 4 som provocerade med bl.a. upprepad brännvins- försäljning. I Degerby var denna nämligen enbart förbehållen gästgiveriet. Det finns all anledning att förmoda att detta gästgiveri med tillhörande krog trots konkurrens från Flisö var en lönande verksamhet. Detta framgår bl.a. ur ett tingsprotokoll, där det anges att gästgivarna i Föglö tingslag var förmögna och "Hwars hemman är bäst byggt". Flodin var allmänt väl betrodd både i kyrkliga och världsliga sammanhang. Det kan nämnas att andra bänkraden på manfolkssidan i kyrkan enligt en bänklängd från slutet av 1780-talet var reserverad för Flodins och länsmans. Första raden var för resande och tredje raden för flisöborna. På "qwinnfolkssidan" måste däremot kvin- norna från Nederbyn samsas med kvinnorna från Flisö på den andra bänkraden. Flodin var så burgen att han kunde sända sin son Johan Petter till katedralskolan i Åbo, där han inskrevs 1792, men måste redan efter 2 år lämna skolan på grund av svår sjukdom. Fem år senare ingick Johan Petter trolovning med bondedottern Stina Eriks- dotter från Horsholma och överlämnade som vedermäle därav 1 guldring, 1 stor silkesduk, 1 bomullshalsduk, 1 psalmbok, 1 dosa med två silverdaler Specie (silver- mynt) och en flaska med luktvatten. Trots dessa förnämliga gåvor ville Stina dock icke¬†gå i brudstol med Petter, som lät instämma sin fästmö "i ändamål att förplikta henne att med vigsel fullborda ett genom behörig trolovning påbörjat äktenskap". Båda parter hade utomstående rättshjälp, vilka främst tvistade om antalet nödiga vittnen vid trolovningen. Efter det rätten kunnat konstatera att Petter och Stina icke med varandra idkat köttslig beblandning föreslog den förlikning, som också slutligen ingicks. Enligt denna förpliktades Stina till Petter erlägga 10 riksdaler och återlämna samtliga "fäst- ningegåvor".
Något år senare stod Johan Petter åter inför domaren. Men denna gång var rollerna ombytta. Nu anklagades han att icke ha fullföljt det äktenskapslöfte hade givit Maria Eriksdotter från Stentorpa, som framfött ett barn till vilket svaranden var far. Maria och Petter hade emellertid ingått ett skiljekontrakt från det tillärnade äktenskapet mot att Petter erlade 32 riksdaler och dessutom en halv tunna råg årligen under åtta år. Därmed var dock icke tingsärendet avklarat. Rätten fann nämligen att Petter "lägrat och rådt" Maria förrän de under trolovningen tillsagt varandra äktenskap och dömde båda till böter för otillbörligt lägersmål. Efter ett kort äktenskap med Greta Bengtsdotter från Skogboda dog Johan Petter endast 30 år gammal. Vid tinget år 1783 fastställdes för gästgiverierna i Degerby, Jyddö och Sottunga nedanstående taxa för "hwarjehanda waror samt husrum til och för resande".
En kanna dubbelt öl 4 sk (skilling)*)
En kanna gott hembryggt öl 2 sk
En kanna svagt öl 1 sk
En mark smör 4 sk
En mark smör 4 sk
Ett tjog ägg 6 sk
En höna 4 sk
En kyckling så stor att den kan kokas 2 sk
En orre 4 sk
En hare 5 sk
En måltid husmanskost utan dricka och brännvin 6 sk 8 rst (rundstycken)
En måltid bättre mat utan dricka och brännvin 10 sk
En kanna mjölk 2 sk 8 rst
En eldbrasa av björk eller al så stor som den inbäras av en karl l sk 6 rst
1 mark ljus 4 sk 6 rst
En hålkaka 9 rst
En uppbäddad säng för en herre över en natt 1 sk
En bättre säng för tvenne herrar 1 sk 6 rst
En sämre säng för en person 9 rst
En sämre säng för två personer 1 sk 4 rst
En dräng säng för en person 6 rst
En dräng säng för två personer 1 rst
En kappa havre 2 sk 6 rst
*) Anm. 1 skilling = 12 rundstycken = 1/48 riksdaler. Ett kopparskiljemynt som präglades i Sverige åren 1776-1855.

Gästgiveriets sista 100 år

Hur länge den gemensamma driften av gästgiverirörelsen fortsatte har inte gått att exakt fastställa. Det finns dock skäl att anta att denna upphörde alldeles i början av 1800-talet. År 1801 delades åkrarna mellan länsmannen Nils Klenberg och gästgivaren Anders Johah Flodin. År 1813 förättades storskifte i byn och då delades övriga ägor, såsom ängar, skog och holmar. År 1814 inköptes det idigare kronohemmanen No 3 och halva No 2 till skatte.
Men redan 1812 hade Anders Johan Flodin överlåtit förvaltningen av sagda hemman och därtill hörande gästgivarskyldighet till sonen Adolf mot bl.a. nedanstående förpliktelser.
Föder och uppehåller mig och min hustru till dödedag, min son-dotter Maja-Lisa till dess hon kan försörja sig själv och åt min dotter Anna Lisa då hon ingår äktenskapshandel håller ett så kallat trolovningskalas enligt med ortens bruk. Slutligen förbehåller jag att Adolf och dess blivande hustru ständigt går mej och min hustru till mötes med den barnsliga tillgivenhet, ömhet och omvårdnad vi har naturlig rätt att fordra. Men skulle vi ej finna oss nöjda vid hans disk och duk; så förbehåller jag mig och min hustru följande årliga sytningsförmåner i gården.
  1. Den ena av kamrarna mitt emot daglig stugan eller annat tjänligt rum som han framdeles kan uppsätta.
  2. 3 tunnor råg
  3. 1 tunna korn
  4. 4 kappar ärter
  5. Att få framföda en mjölkande ko
  6. 3 får
  7. 1/2 slaktnöt
  8. 1/2 tunna salt strömming
  9. Färsk fisk till nödtorft när sådan vid hemmanet erhålles
  10. 1/4 dels tunna kålrötter och 1 tunna potatis
  11. Nödiga skor och gångkläder
  12. 4 kappar salt
  13. Skjuts till kyrkan och andra nödiga resor så ofta det fordras
Adolf Flodin mottog gästgivarröreisen i dyningarna efter krigshändelserna 1808-1809. Visserligen skonades FögJö från större skärmytslingar, men trafiken kring Degerby var livlig. Vid gästgivarstranden låg en utbränd rysk marinenhet. Livet var säkert i många avseenden starkt påverkat av skeendena runt omkring. Man kan i länsmannens anteckningar notera en viss tillfredsställelse, när han uppbådar socknens alla hästar för borttransport av de ryska trupperna i början av maj 1812 över Föglö fjärdens vårsvaga isar till Flaka.
Samling på gästgivartunet 1895

Samling på gästgivartunet 1895

Gamla gästgivarbonden dog 1820 möjligen i sviterna efter en svårartad "frossa" som hela det året grasserade i socknen och angrep nästan varje sockenbo. Senare tiders läkarvetenskap antar att denna sjukdom var en form av malaria, ditförd av de ryska soldaterna. Adolf Flodin verkar ha varit en synnerligen skötsam och aktiv bonde och gästgivare, som höll sitt hemman i skick och förmådde bjuda de resande oklanderlig "skjuts och täring". Ar 1832 antecknar länsmannen i sin rapport att gästgivaren äger minst 4 väl- försedda rum till resandes begagnande utom vad han för sig och sittfolk behöver. Han var gift med Ulrika Johansdotter Sträng från Pyhämaa, men äktenskapet var barnlöst. Hemmanet överläts genom gåvobrev till brorsonen Carl Johan Flodin. "Till evärdelig ägo och besittning". Förvaltningen förbehöll de sig dock så länge de därmed mäktade. Från Carl Johans tid som gästgivare finns endast kortfattade uppgifter. Men han synes väl ha förvaltat sitt pund. Han dog 20.11.1881. Bouppteckningen visar nettobehållning om hela 15.157,-. Andelar uppgavs i trenne fartyg: i skonerten Linda, till 500,- mark, i skonerten Amanda till 400,- mark och i briggen Ystävät till 100,- mark. Utestående fordringar spridda på ett antal personer runt omkring i socknen antecknades till 12.087,- mark,ett ansenligt belopp, när det ställs i förhållande till hemmanets värde 3.000,- mark. Carl Johan var vid sin död gift med Anna Eriksdotter irån Nötö. Detta äktenskap var barnlöst, men från ett tidigare äktenskap med Johanna Johansdotter från Granboda fanns barnen Gustav Adolf, Johanna Maria och Amanda Rosina.
Genom gåvobrev av den 22 februari 1877 hade skattehemmanen överlämnats till Amanda Rosina,
Sista gästgivarparet på Enigheten Gustaf Erik och Amanda Heli

Sista gästgivarparet på Enigheten Gustaf Erik och Amanda Heli

som år 1883 gifte sig med Gustav Erik Helin från Hastersboda.¬†Överlåtelsen klandrades av andra anhöriga och komplicerades ytterligare av att brodern Gustav Adolf hade avrest från orten och icke återvänt. Efter mångårig process - i det närmaste 20 år - kunde slutligen Amanda Rosina förklaras som rättmätig innehavare av "Enigheten". Samtidigt med giftermålet omändrades gästgiverihållningen med tillhörande skyldigheter genom en kejserlig förordning av den 12 november 1883. Denna stadgade att dessa skulle "genom entreprenad fullgöras". Den första entreprenadauktionen resulterade i att gästgiveriet för tiden 1885-1888 flyttade till hemmanet No 6, där Konrad Englund blev gästgivare. Men redan vid följande auktion återgick gästgivarhållningen till "Enigheten" med Gustav Erik Helin som gästgivare.Här blev den sedan bestående fram till 1911. Vid den auktion som hölls för perioden 1911-1916 åtog sig Gustav Erik Helin att hålla gästgiveri för 147,- mark i året medan Erik Flodin låg en mark högre. Trots detta föreslog länsmannen i sitt utlåtande till beslutande myndighet att gästgiverihållningen skulle tilldelas Flodin. Länsmannen förklarade att trafiken numera helt koncentferat sig till den nyligen anlagda ångbåtsbryggan på Tulludden och att gästgiveriet på "Enigheten" skulle ligga avlägset och betonade ytterligare, att vägen dit ledde i synnerhet vid menförestid "över vådliga och besvärliga backar". Länsmannen fick sin vilja igenom och därmed slutade gästgivarhållningen vid "Enigheten", vilken pågått i 250 år. Åren kring och efter sekelskiftet medförde en blomstring av gästgivarrörelsen. Den ordnade trafiken mella Åbo och Stockholm lämnade ofta Mariehamn på sidan och resandena måste därför söka sig till Degerby för påstigning där.
Amanda Rosina Helin mjölkar sina kor 1923

Amanda Rosina Helin mjölkar sina kor 1923

Makarna Helin fortsatte efter detta sin verksamhet enbart som Jordbrukare till sin död. Gustav Erik Helin anförtroddes olika förtroendeuppdrag både inom församling och kommun, medan hustrun Amanda, djupt religiös, deltog aktivt i ett brett andligt arbete. Hon dog 1927 och mannen avled 1929.I äktenskapet föddes 10 barn, av vilka 6 överlevde föräldrarna. Ingen av dessa var dock hågad att överta fädernehemmet, som därför utarrenderades. Under 1950-talet avyttrades åkrarna till byns jordbrukare. Återstående områden fördelades 1979 mellan sterbhusets delägare. År 1981 överläts "Enighetens" gamla mangård jämte tomt till Föglö Hembygdsförening.

Förbindelserna till och från gästgiveriet

Tingsplatsen och gästgivargården var under gångna tider en central punkt i det profana samhäljet - en motsvarighet till kyrkan i andligt sammanhang. Det var hit alla resande kom och härifrån lämnade man Föglö för färd till fasta Ålande eller till Stockholm och Åbo.

Vägförbindelse

Landförbindelserna inom socknen var ganska få. Föglö var ett ösamhälle och båt var det mest anlitade fortskaffningsmedlet. Vid tinget 1751 framförde kronolänsmannen en anhållan om att allmogen skulle åläggas större ande1 i underhållet av tings- och kyrkvägen mellan Degerby gästgiveri och Kyrksundet. Allmogen opponerade sig kraftigt och framhöll att de kunde framkomma med båt utan "att betiena sig av denna väg". Dessutom hade den en betungande remmarhållning. Länsmannen avstod från sitt krav, men framhöll att de i så fall måste åtaga sig att "vidmakthå1la den vid Degerby strand uppbyggda Siöbron". Frågor kring denna väg återkommer med jämna mellanrum. Snart kom dock påbud att allmogen i uppsocknen och åboerne i Kökar kapell skulle ombesörja underhållet av vägen. År 1777 var dessa instämda för att de vägrat¬†iståndsätta vägen, som nu betecknades som häradstingsväg.
Karta 1773

Karta 1773

Vid detta tillfälle påtalade allmogen vägens dragning rakt igenom Byvik åkrarna och man enades om att flytta den längs norra gärdesgården, närmast till den dragning vägen ännu idag har. Det var mera "tienlig och mindre skadelikt". I samband med diskussionerna kring vägen framhöll myndigheterna att tingslaget var befriat från all väghållning på fasta Åland. Allmogen var skyldig att underhålla lastningsbryggan vid Kastelholms kronomagasin, men var befriad från att vara tillstädes då spannmål bars och lastades in i fartyg. Senare ålades föglöborna att delta i underhållet av postvägen mellan Finby och Mångstekta. Under vintern skulle isvägarna vara skottade och plogade. Över Föglöfjärden utgick två vägar från gästgiveriet, en nordlig och en sydlig, beroende på isarnas bärighet. An- svaret på väghållningen låg på bestämda byalag.

Skjutshållningen

För resandes liksom för myndighetspersoners och prästerskapets behov fanns en skjutshållning. När skjuts behövdes, uppbådade gästgivaren den hemmansägare som stod i tur. Det kunde ta lång tid innan körsvennen kom till gästgiveriet och detta föranledde ofta klagomål, vilket ledde till att byborna i Finholma, Hummersö, Kalsö, Nötö och Överby byar skulle utgöra hållskjuts med en häst vid Degerby gästgiveri vintertid, men vara befriade från alla förslor vid öppet vatten. Sonboda, Björsboda, Degerby, Granboda och Stentorpa byar ålades sköta reservskjutsarna och förrätta alla forslor vid öppet vatten. De flesta skjutsarna gick till gästgiveriet i Granboda, Lemland, dit avståndet var 10 verst (1 verst = 1067 meter). Skjutslegan dit betalades på 1830-talet om vintern med 20 kopek silvermynt. Då isen var så svag att de resande måste framdragas av den skjutsskyldige fick "var man som därtill budas och nyttjas 36 kopek silvermynt". År 1834 hade Flodin uppbådat Matts Person i Björsboda för skjuts till Lemland. Isarna var svaga och hästen drunknade. Vid tinget ville körsvennen ha ersättningen av Flodin för hästen, vilket dock ogillades av rätten. Utöver normal frambefordran av resande hade alla under gästgiveriet i Degerby ställda försellag att både vinter och sommar frambefordra alla kungörelser till tingslagets trenne kyrkor samt all kronopost till Lemland. När aktiviteten inom samhället ökade stod det snart klart att denna beredskap var otillräcklig. Det blev nödvändigt att stationera två hästar vid gästgiveriet, varvid byte skedde varannan dag kl6 e.m. Då gavs också direktiv om slädens beskaffenhet. Den skulle vara lång och bred nog för två resande samt med uppåtstående ryggstöd. I annat fall skulle släden kasseras som oduglig och tredskande åläggas böter. Skjutshållningen kan kanske uppfattas som en dåtida tung pålaga. Men så var det i verkligheten inte. Redan på 1770-talet ville myndigheterna pålägga skjutshållningen enbart gästgiverierna. Men allmogen i Föglö varemot all förändring. Ar 1859 blev åter en omläggning aktuell. Öven denna gång yrkade allmogen på att "skjutshållningen måtte handhavas liksom hittills" och åberopade att de redan drygt beskattade jordbrukarna i annat fall skulle komma att vidkännas ett icke obetydligt inkomstbortfall. Den kejserliga förordningen av 1883 ändrade oåterkalleligen på skjutshållningen, som härefter kom att utbjudas på entreprenad.

Sjöbron, senare landningsbryggan och förselbron

Redan innan Anders Flodin hade flyttat till Degerby, var han som omyndig, jämte fadern kapellanen i Vårdö, åtalade vid tinget i Degerby år 1740 för att de utan "föregången laga utsyning och tillstånd" låtit hugga 55 timmerstockar på Gripö. Virket hade sedermera använts bl.a. för byggande av en bro, som anlades intill gästgiveriet. Som redan i samband med underhållet av tingsvägen framgått, förutsattes att sockenborna skulle delta i underhållet av denna bro. Så blev dock icke fallet. Vid tinget 1764 framhöll länsman Ljungberg och gästgivare Flodin, att de ensamma icke mäktar med att underhålla bron och anhöll om att sockenborna skulle deltaga. De var talrikt församlade och bestred kategoriskt denna begäran och framhöll att de trots att de godvilligt deltagit i stenkistans byggande, så skulle dock icke "Ljungberg därav draga sig någon rättighet at förlända them til detta besfäret". Hovkamreraren och kronobefallningsmannen Daniel Mansnerus tyckte för sin del att denna bro, som låg intill farleden och som vartill nytta inte allenast för kronans fartyg utan även anlitades av kofferdifartyg och andra skutor, borde anses lika med allmän väg och att sockenborna därigenom borde deltaga enligt mantal.
Rester av den gamla sjöbron 1923

Rester av den gamla sjöbron 1923

Bron var fyrtio alnar lång, tre alnar bred, fyra och en halvaln djup och med en haka av timmer och stenkista som var fjorton alnar lång och tre alnar¬†(1 aln -0,594 meter)¬†bred. Rätten ansåg sig icke vara rätt forum att ålägga bönderna denna underhållsskyldighet. Förslag därom tillsändes dock landshövdingen, som sedermera lät utfärda beslut om att allmogen i Föglö socken och Kökar kapell skulle ansvara för "vidmakthållandet" av bron vid gästgiveriet i Degerby. Detta blev ytterligare en pålaga för allmogen, som illa kom att sköta sin skyldighet. Bron låg i utsatt läge och var dessutom, förefaller det, dåligt¬†uppförd. Trots detta synes den ha varit livligt utnyttjad av förbiseglande fartyg. Speciellt under krigsåren 1778-1790 då delar av den svenska skärgårdsflottan rörde sig i Föglö skärgård anlitades den flitigt för "allehanda transporter av kronans manskap, hästar och krigsammunition". Bron måste då skyndsamt repareras, men en stor del av sockenborna uteblev, varför Ljungberg måste betala dem som infunnit sig. I annat fal1, framhöll länsmannen, hade Kung. Maj. kunnat förlora många 1000-tals riksdaler. De tredskande sockenborna åtalades och blev lagligen näpsta, men lovade i stället utföra motsvarande arbeten på prästgårdsbyggnaderna. Brons dåliga skick återkommer ständigt under årens lopp. Så t.ex: besiktigade länsmannen jämte tvenne nämndemän år 1802 bron och fann den då sönder- och nerruttnad. Samtidigt anhöll kökarborna om att bli befriade från skyldigheten att underhålla bron, åberopande att de "ägde så litet skog". Något förbarmande med kapellborna visades dock icke. Vid delningen av gästgivarhemmanen i början på 1800-talet kom förselbryggan att ligga på länsmannensdel. När länsman J A Klenberg dog 1833, övergick hemmanet till annan ägare, som ville få bryggan flyttad. Redan då fanns en annan vid Enighetens strand, uppförd av länsman C A Aren. Efter långa förhandlingar - också inför häradsrätten - ålades allmogen att inlösa denna brygga för 300 riksdaler. År 1868 revs en delav brons konstruktion i trä och skulle ersättas av gråsten. Härtill beräknades åtgå hela 300 lass, vilka gästgivaren erbjöd sig att kostnadsfritt ställa till förfogande. Vid denna tid betjänade bryggan tydligen i första hand gästgiveriets behov. Redan på 1820-talet hade en annan landningsbrygga uppförts vid Sjö- och tullkammaren på Öhrholmsudden. Idag kan vissa små rester av den forna bryggan skönjas i strandbrynet nedanför gästgiveriet. Bryggan var under långlid en betydande länk i föglöbygdens kontakter med omvärlden.¬†År 1890 förekommer bryggan för sista gången i bevarade handlingar. Lista över fördelningen av en del av kostnaderna återfinns nedan.
Kostnadslista

Kostnadslista

Förselbåt och båthus

Kommunikationerna vid öppet vatten var i stort sett ordnade på samma sätt som skjutshållningen
Degerby Tullhus

Degerby Tullhus

vintertid. Försellag skötte om transporterna av resande och brev, utgående från gästgiveriet. Ettförsellag bestod av fem man, av vilka förmodligen fyra var roddare och en styrman. Förselbåten uppbevarades till en början hos lagen ute i socknen. Vid hårt väder - men framförallt vid isläggningen om hösten - försenades ofta båtens ankomst till gästgiveriet och resandenas avfärd fördröjdes. Detta förde med sig att förselbåten rätt snart måste förläggas till gästgiveriet. Och för dess skydd uppfördes ett båthus. Förforslorna fanns fastställda taxor. En båtresa under sommaren för en 4-bords båt kostade 36 kopek och under vintermånaderna 60 kopek. För en 5-bords båt var taxan 48 kopek respektive 80 kopek.
Underhållet av båt och båthus blev lika komplicerat som underhållet av vägen och bryggan. Den 23 april år 1810 lät länsmannen nedanstående kungörelse gå ut i socknen med budkavle:
"De till Degerby gästgiveri hörande förselbönder böra i morgon som är den 24 dennes framskaffa halm och takved. Som båthustaket jämte bryggan vid Degerby funnes alldeles förstörda så får jag härmed antyda att de till detta gästgiveri hörande förselbönder att i morgon som är den 24 ds skall sagda tak samt brygga iståndsättas"

J A Klenberg.

Den 1 maj 1848 läses följandekungörelse i moderkyrkan:
"Därjämte får jag tillkännage försellaget att denna förselbåt är så lakig att den inom ett dygn nedläkes och således dagligen måste ösas om den skall begagnas. Alltså ålägges försellaget att genast låta uppdraga densamma i land och avhjälpa bristfälligheterna men för nästa år bliver en ny båt oundvikligen nödvändig."
J H Öhrbom.
Sommaren 1839 finnes en anteckning i gästgiveriets dagbok "Väntat på försla sju timmar ehuru försel touren varit på en half mils avstånd". Anteckningen kom inför granskande myndighets ögon och resulterade i rättegång mot Flodin, som emellertid bestred försummelse. Han hade omedelbart sänt ut tvenne pigor för att båda opp försellaget, dels från Hummersö, dels från Björsboda. Hårt väder hade försenat deras ankomst. Häradsrätten stod helt på Flodins sida och frikände honom från allt ansvar. I samband med gästgiverihållningens nyordning i början på 1880-talet övergick man att utbjuda båtförseln på entreprenad.

Tingsbyggnaden

Som redan tidigare framgått var den byggnad, som brann 1750, uppförd av allmogen till tingsbyggnad. Efterföljande år anges att tingen hölls dels på gästgivargården, dels på länsmansgården, i vems lokaler har dock icke kunnat fastställas. År 1760 lät emellertid landshövdingen genom skrivelse påbjuda att varje tingslag måtte tillse att en tingsbyggnad skulle förfärdigas. Till Föglö tingslag hörde förutom Föglö oppsocken också Kökar och Sottunga kapellgälder. Till Kökar kapell hörde då även Söder Jurmo, Utö och Österskär, vilka först från 1856 överfördes till Korpo socken. Tingslaget täckte sålunda ett mycket vidsträckt skärgårdsområde. Allmogen i tingslaget förklarade i ödmjukhet att deras högsta syftemål städse varit att följa det vad befallningshavandena bjuder och den var villig att fullgöra sin skyIdighet i anseende härtill, men beklagade emellertid att deras hemman var skoglösa och att de icke gav timmer till en tingsbyggnad. De framkastade därför tanken på att av någon få upphyra lämpliga rum och föreslog att länsman Ljungberg, som på sitt åboende hemman hade en nyss uppförd lämplig byggnad med en stor stuga och tvenne kamrar, skulle låta denna byggnad bli säte för häradsrätten. Efter viss övertalning gick länsmannen med på förslaget. Hyran fastställdes till en kappa råg för varje rök i tingslaget. Detta hyresförhållande fortsatte även under länsman Mumsbergs hela tjänstetid fram till hans död 1794. Han efterträddes av flaggstyrmannen Nils Klenberg, som var gift med Mumsbergs dotter Anna Elisabeth. Klenberg konstaterade redan efter något år att hyresförhållandet var ofördelaktigt och att han icke kunde vara därmed belåten. Som främsta orsak därtill uppgav han att lotsarna, vilka utgjorde vid pass tredjedelen av tingslagets åboar icke alls erlade någon tingshyra. Han lät därför år 1797 genom kungörelse kalla alla "sockne-och kapellboerne" att utlåta sig angående tingsställets flyttning och tingshusets anskaffande. liksom tidigare klagade allmogen över sina begränsade möjligheter att anskaffa lämpliga byggnader. Oberoende av om tingsbyggnaden skulle bli av sten eller trä skulle den bli så kostsam att de icke hade nog förmögenhet därtill. De ville fortsätta hyresförhållandet som förut men lät också förstå att en viss höjning av hyran kunde komma ifråga. Mumsberg var ståndaktig, men efter långa diskussioner och uppskov i rätten gick han med på en hyresförhöjning. Hyran fastställdes till 8 skilling riksgäldsmynt per hemman. Hyresvärden dog efter något år och ny länsman blev hans bror Johan Anders Klenberg år 1802. Ganska snart tog också han upp frågan om tingsrummen. Han sökte stöd hos domhavanden, som förklarade att rummen av ålder hade förfallit så att han med hälsans bestående icke kunde betjäna sig av nämnda rum. Tingen hölls alltid vintertid då isarna var farbara. Det var främst kylan i tingsutrymmena som var hälsovådlig. Allmogen stod återigen inför avskräckande stora utlägg. Det diskuterades livligt och befullmäktigade ombud för allmogen besåg¬†föreslagna utrymmen i Björsboda, vilka emellertid ratades som icke lämpliga. Efter långdragna underhandlingar åtog sig Klenberg tingshållningen enligt nedanstående något förkortade avtalstext.
1) Anskaffar herr befallningsman Johan Anders Klenberg en byggnad och uppsätter densamma härstädes på gästgivarhemmanets ägor inredd med ett tillräckligt stort sessionsrum, en kammare till domhavanden, tvenne till betjäning och ett kök.
2) Öganderätten till samma byggnad behålles alltid hos befallningsmannen.
3) För detta skall varje rök utan avseende på hemmanets storlek utbetala genast 32 skilling i riksgäldsmynt och dessutom årligen erlägga hyra med 12 skilling i sådant mynt som är allmänt i riket gällande samt dessutom på kallelse utföra karladagsverke dock icke under skörde- och såningstiderna..
Avtalet uppgjordes 1803.
Bebyggelse

Bebyggelse

Begyggelsen i slutet av 1700-talet. A. Mangården. B. Fru Klenbergs ladugård. C. Flodins ladugård. 1. Fru Klenbergs boningshus (länsmansgården). 2. Flodins boningshus (gästgivargården). 3. Gamla tingsbyggnaden. 4. Flodins gamla stugor. 5. Stall och uthus. 6. Flodins badstuga. 7. Fru Klenbergs badstuga. 8. Lotsens stuga. 9 o. 10. Fru Klenbergs kalvhagar. 11. Flodins kalvhage. 12. Det projekterade nya tomtstället. Som av bilden framgår var byggnaderna sammanbundna med staket till skygg för vargarna.

Klenberg gick snabbt till verket och lät med lantmätaren Nils Dahlen utarbeta en tomtplan, som han. vid tinget 1804 ville ha fastställd, åberopande att Flodin var inför- stådd med planen. Flodin bestred dock inför rätten att han skulle ha medverkat vid planens tillkomst. Men landsfiskalen som var kronans ombud, framhöll att tomtplatsen var för tätt bebyggd och föreslog att endera av åboarna, antingen genom överenskommelse eller lottning, skulle taga sig en ny tomtplats och föreslog backen vid lotsens torp, som på kartan är betecknad med 12. Gästgivare Flodin sade sig vara oförmögen både till att själv flytta och att bidra till det andra hemmanets utflyttning. Han såg då hellre att den nya tingsbyggnaden skulle uppföras väster om den gamla "ehuru utsikten från hans nya kamrar alldeles skulle bortskymmas". Förslaget förkastades av nämnden, vilken också fann det omöjligt, att ta in avtalet i protokollet, då enighet inte kunde nås. Möjligen förargad över Flodins omedgörlighet, anmälde Klenberg ännu vid samma ting att Flodins bastu (No 6 på tomtplanen) låg för nära bebyggelsen och att den dessutom, dåligt utrustad, var en brandfara och därför borde flyttas. Men även denna gång drog länsmannen det kortare strået. Bastun fick stå kvar men golvet, som var av trä, skulle framför spisarna ersättas med sten. Nu förefanns, tycker man, små möjligheter till en överenskommelse, man kom överens trots allt. En vecka efter tingets slut hade man ett nytt avtal klart. Detta inleddes med att konstatera: "Till undvikande av de stora kostnader vilka vanligen åtfölja och äro förenade med rättegångar hava vi undertecknade i vänlighet överenskommit om följande:
1) Åtager jag Johan Anders Klenberg mig till vinnande av större bekvämlighet och ordning jämte utrymmen flytta de å våra innehavande hemmans hitintills gemensamt nyttjande Mangårds tomtplatsuppförda mig och min svägerska Anna Lisa Klenberg tillhöriga hus och byggnader till den backe belägen på västra sidan om den berörda mangård där lotstorpet nu står.
Varemot
2) Jag Anders Johan Flodin förbinder mig att såsom någon ersättning för den kostnad herr befallningsman Klenberg nödvändigt måste härav vidkännas till honom betala fyrtio riksgälds sedlar, varav tjugu riksdaler kommer att erläggas i nästkommande juli månad och de övriga 20 riksdaler skola utgivas först instundande år 1805."
Ytterligare medgav Flodin att hans båda kamrar skulle få utnyttjas under tingstid. Likaså avstod Flodin en del av sin kalvhage till tomtplats.
Hög och lågsäng i mangårdsbyggnaden

Hög och lågsäng i mangårdsbyggnaden

Nu vidtog en aktiv byggnadsperiod. För de nya husens uppförande anskaffades både material och yrkeskunniga fackmän främst från Åboland. Av bräderna lastades åtta tolfter på Beckholmen i Åbo. Lika många tolfter inköptes i Stockholm. Av tegeln kom över 10.000 st från Korpo Gård och ett mindre antal från fasta Åland. All kalk kom från Qvidja i Åboland. Fönster och dörrar tillverkades av snickaren Wahlberg i Åbo. I september 1805 skrev Klenberg till Landtman i Åbo att byggnaderna var så nära färdiga att blott inredningen återstod. Han anhöll samtidigt att en "god och skickelig" murarmästare skulle anlända till Degerby med det återvändande marknadsfolket för att mura uti tingsbyggnaden. Murarmästare Grandell hann synbarligen inte slutföra sitt arbete ty i februari 1806 ombads han återkomma i början av juli för att förfärdiga de spisar han lämnat halvgjorda. Man kan dock räkna med att byggnaderna blev inflyttningsklara före ofärdsåren 1808-1809. Vilka hus på den gamla mangården som revs och flyttades finns inga upplysningarom. Märkligt kan noteras att tingen under flera år framåt anges ha hållits på gästgivargården. Inkvarteringen av ryska soldater tog kanske alla tillgängliga utrymmen i anspråk och omöjliggjorde flyttningen av tingshållningen under några år.
Möbler på Enigheten

Möbler på Enigheten

Från början av 1820-talet anges länsmansgården som tingsställe. Under de följande åren tillkämpar sig Klenberg ytterligare förhöjning av tingshyran. Det förefaller som den gode länsmannen hellre ägnade sig åt sina privata affärer än sina tjänsteåligganden. Ett år drev han tillsammans med lotsuppsyningsmannen¬†krog i en för ändamålet uppförd byggnad invid tullkammaren. När han beordrades på tjänsteresor, hänvisade han ofta till svårartad gikt i bägge benen. Han misskötte sina uppdrag i olika avseenderi och blev suspenderad från sysslan 1832. Det var en del oegentligheter, bl.a. olaga brännvinsbränning i en 24 kannors panna som slutligen satte punkt för uppdraget som länsman. Allt detta bidrog uppenbarligen till att allmogen vid samma ting anhöll om att tingsstället skulle flyttas tillbaka till gästgivargården, där Flodin vid sitt hemman var försedd med flera varma och välutrustade rum. Så blev också fallet trots invändningar från Klenberg. Flodin upplät en sal och tvenne kamrar mot att han från varje hemman "helt eller klufvet" skulle erhålla en kappa råg årligen. Nämndemännen och deras hemman var befriade, men trots detta var han beredd att om möjligt till deras begagnande ställa en kammare. Gästgivargården Enigheten förblev sedan tingsställe ända fram till 1944. Under några år i slutet av 1830-talet hölls tinget på hemmanet No 6 i Sonboda. Det finns anledning attförmoda att tingsbyggnaden under dessa år flyttades från den gamla platsen på tomten till nuvarande läge.
Släktkalas i tingssalen omkring 1905

Släktkalas i tingssalen omkring 1905

Tinget

Tinget var en årlig återkommande stor händelse j bygdens liv. Allmogen var talrikt närvarande på tingets första dag. Då hölls tingspredikan och ting och tingsfred utlystes, varvid allmogen uppmanades att under pågående ting "sig nyktert och sedigt" uppföra. Brofogden mottog hemmanens tingskappar, som senare benämnes "tingsgästningsspannmål". Själva förhandlingarna inleddes med uppläsning av viktiga lagar och förordningar. Medan allmogen var närvarande antogs och avskedades sockenskomakare, skräddare, smeder, glasmästare, lagg- och träkärlskrönare. Någon vallackare ville dock icke föglöborna ha. Tingen varade ganska normalt en vecka, och protokollen är digra och ger en rätt fyllig bild av livet och livsbetingelserna i den åländska¬†skärgården. De berättar om att det var skatt på att spela kort, likaså på att röka och ha fickur. Hade man vissa specialfönster, måste man betala skatt för det. Skatt på knä- och jakthundar fanns redan då. Grannfejderna var vanliga och rörde råar, vägar, våldbeten m.m. Kallade man sin granne byracka, snorkilling, fähund eller dylikt fick man böta.
Sjömålen är talrika och ofta är det lotsarnasom är svarande. Det var en livlig sjöfart genom tingslagets vatten. Farlederna varotillräckligt uppmärkta, vilket bidrogtill talrika haverier.
Bönderna på de enstaka kronohemmanen ute i havsbandet bevakade hårdhänt, ibland t.o.m. brutalt, sina fiskevatten och sälbådar, men kunde också tilldelas utmärkelser för räddning av människoliv från strandade fartyg.
Mest deprimerande är rättegångarna om lägersmåloch t.o.m. ett antal barnamord, vilka alla visar hur dessa olyckliga kvinnor fick utstå allmogens spott och spe och hur de på tingsplatsen fick undergå risbestraffning för att därefter föras till Kastelholm, fjättrade till händer och fötter i järn. Så sent som år 1866 dömdes en torparänka i Sonboda som icke tidigare varit för brottslighet sakfälld "att för stöld av ett får undergå dubbel kroppsplikt uträknad efter stöldens värde tillökt med sex par ris och således straffades med 8 par ris, tre slag av paret, sedan hon dessförinnan fått att skämmas uti två timmar i halsjärn vid en påle". Två år senare utfärdades den sista dödsdomen i tingslaget - förmodligen också i Ålands Domsaga. Gärningsmannen dömdes "att efter föregången beredelse till döden å vanlig rättegång i gärningsorten varda halshuggen". Domen underställdes hovrättens prövning som av "gunst och nåd" nedsatte straffet till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd samt allmänt arbete i straffängelset i Åbo stad uti åtta år.

Slutord

"Enigheten" har, som av denna artikel förhoppningsvis framgått, varit en central och viktig plats i föglöbygdens historia. Det är därför angenämt att notera att denna gård av Föglö Hembygdsförening pietetsfullt restaurerats. I detta sammanhang kan citeras vad Finlands Svenska Kulturfond skrev efter sitt besök på "Enigheten".

"Den genuina, med varsam hand renoverade miljön på Enigheten är något av de bästa vi sett på våra många resor ute i bygderna. Vi önskar Er lycka tillmed det fortsatta arbetet".
Må "Enigheten". bli en bro till gången tid manande föglöborna att väl akta och vörda tidigare släktleds insatser för hembygden.
KÖLLOR
Otryckta:
Ålands Domböcker: Föglö tingslags protokoll 1600-1900.
Länsmansarkivets diarieböcker
Föglö församlings communieböcker
Sockenstämmoprotokoll
Brev och handlingar i Landskapsarkivet
Enighetens hemmanspapper.
Tryckta: Rudolf Rosenberg: Den åländska släkten Flodin
Carl Ramsdahl: Föglö i krig och örlig